Då var det dags för åttonde dagen i 30-dagars utmaningen. Tog en snabb funderare över vilket ögonblick jag ska dela med mig av. Barnens födslar har ju varit en stor händelse, men jag kan ändå inte komma ihåg det som ett ögonblick jag minns. Jag har inte gråtit o tyckt det varit fantastiskt att jag nyss fött barn. Utan förståelsen att jag fått en litet barn har kommit flera dagar efteråt :) För i övrigt har man ju varit med om många roliga och tråkiga ögonblick. Och ett av de jag minns mest är när Nellie var 1,5 år och hon var sjuk.

Ögonblicket...
Vi skulle åka en sväng på affärn och när jag tittade i backspegeln några hundra meter hemifrån såg jag Nellie i backspegeln på nackstödet som man har för att ha uppsikt på barnet. Henned ögonvitor var framme, det rann ur munnen och hon krampade - skakade o vibrerade. Sa till Jonny "Men, va gör hon!", sen tvätnitade jag bilen o tog ut henne. Hon hade slutat andas o började bli blå i ansiktet och krampen upphörde inte. Jag fick panik o helt seriöst vände jag upp o ner på ungen, bak o fram o hitan o ditan sen skickade jag henne till Jonny o sa "Jag kan inte, gör nånting...". Ringde 112 och dom frågade om hon börjat andas, jag svarade nej. Dom berättade att dom skickat ambulans och frågade igen om hon börjat andas, jag svarade nej. Vi småpratade en stund, Jonny höll Nellie o dom frågade om hon börjat andas, och jag svarade återigen nej. Att hon ställde samma fråga med jämna mellanrum gjorde att man insåg att hon aldrig började andas, och man kände sig helt maktlös. Jag frågade henne i telefonen vad det var, och hon kunde inte svara. Till slut kom andningen tillbaka o kramperna upphörde, Nellie var helt utslagen och Jonny gick med henne efter vägen och jag åkte efter. Hon började krampa en kort stund igen innan ambulansen hann komma.

Fortsättning på ögonblicket...
Dom åkte in o vände på sjukhuset i Ljusdal, vi fick hämtning av Niklas och sen åkte Jonny med Nellie i ambulansen till Hudik o jag i bilen efter. Dom konstaterade att det troligtvis var feberkramp och att det är inte ovanligt förekommande bland sjuka barn, när tempen stiger eller sjunker snabbt. På natten vaknade jag av skramlande ljud, det var sängen som Nellie låg i som skakade när hon krampade. Ringde på klockan o personalen kom in, krampen gick över - minns inte om hon fick medicin eller om den gick över själv. Men det kändes mycket lugnade den här gången. Sen sov vi vidare.

Personalen ville ha temp med jämna mellanrum väldigt ofta. Nellie var ledsen för rumptempen, och dom vägrade använda örontemp o sa att vi skulle hålla fast henne så vi kunde ta tempen för att det var viktigt. Nellie blev rädd för sköterskorna. Jag tog temp-listan o skickade ut personalen, för ingen trycker in nån temp på mitt barn som inte vill iaf. Det skötte vi själv, sen fick dom läsa på listan. Dom enda som hon inte grät när dom kom in i rummet var en mycket bra läkare vi hade och en sköterska som gav henne chips, saft och glass.

Eftersom Nellie haft två kramp tillfällen fick vi stanna ett natt extra, för har man tre kan det bli utredning ifall det är något annat än feberkramp. Men Nellie piggnade till o feberkrampen kom inte tillbaka. Fick med oss medicin hem ifall hon skulle krampa en annan gång hon är sjuk, men den har vi aldrig behövt använda...

Det är bland det hemskaste jag upplevt. Jag trodde Nellie skulle dö. Och jag var inte någon samlad mamma som hittade kraft att vara lugn och försökta tänka rationellt. Jag hade panik och kände mig totalt maktlös.